Britas lilla gröna

Min pappa föddes här i byn.

Inte i mitt torp, utan i ett annat uppe i skogen i ett område som på kartan heter just "skogen".

Byn tillhör en församling med flera småbyar och efter lite släktforskning får jag veta att min släkt har bott här i församlingen sedan 1700-talet, jag är 8:e generationen här och 11:e generationen i Jämtland.
Pappa träffade mamma och flyttade till grannbyn men ville köpa sitt föräldrarhem och flytta dit.

Jag har hört historien så många gånger men blandar ihop namnen och gårdarna, något köp blev i alla fall inte av. Farfar sålde till någon annan till pappas sorg och mammas glädje. Min mamma var och är ingen "glesbygdsgirl" och kan inte alls förstå att jag vill ha torpet. Jag har träffat både farfar och farmor, men var så liten när de dog att jag inte kommer ihåg någon av dem. 

Någon jag däremot aldrig hann träffa var Brita.

Brita bodde i mitt torp tillsammans med sin man och jag har inte hört något annat än att det var de två som även byggde det. Går man efter husets stil är det byggt runt 1910 har jag hört men jag ska fortsätta forska efter årtalet.

1970 avled Britta och torpet stod tomt, och jag...jag var inte ens född ännu.

1977 fick pappa köpa det och tanken var nog att flytta dit någon gång.

Faktum är att så sent som förra året pratade han om han han skulle vilja ställa i ordning torpet och flytta dit. Han, till skillnad från mamma, har alltid älskat skogen och det är väl från honom jag har fått den där längtan.

Ibland har han frågat mig om jag vill ta över och fixa till det men jag har alltid sagt att vi inte kan dra på oss mera jobb.

För flera år sedan tog vi över en annan av pappas stugor som även den stod och förföll. För 6 år sedan bestämde vi oss för att bygga hus i stan och fick lägga stugrenoveringen på is. Nu står vi med ett hus som fortfarande inte är helt färdigt och en stuga som fortfarande är behov av en massa jobb.

Att ta på sig ännu ett projekt fanns liksom inte på kartan.

Då och då när vi har haft vägen förbi torpet har vi svängt in för att kolla på "eländet".

Jag har nämligen haft svårt att släppa taget om det...eller om det är torpet som kanske inte ville släppa taget om mig.

Så vi har åkt förbi för att jag ska kunne se skiten i alla rum, tapeten som hänger från väggarna, alla trasiga fönster och gamla linoliummattor, och framför allt för att försöka bli avskräckt av allt JOBB som skulle krävas.

Och jag har tittat.

På de trasiga fönstren, gardinerna som spöklikt har hängt i trasor, råttskiten överallt, och varje gång har jag blivit fullkomligt och fullständigt förälskad.

Sedan har vi åkt därifrån och jag har försökt intala mig om att vi inte, inte, INTE kan dra på oss mera jobb.

Tiden finns inte.

Pengarna finns inte.

Det går inte.

Och varje gång pappa har frågat så har jag sagt samma sak.

"Neeej, vi ska inte ta över....men om du får ett bud på det så vill jag veta".

 

Så kom han igen i våras.

Pappa undrade igen om jag hade funderat något mer på torpet.

Jag svarade som vanligt "Nej...men om någon lägger ett bud...".

Jag vet inte vad det var just den här gången som gjorde att jag ville åka dit som jag gjort flera gånger förr, men jag kände att det var dags att lämna torpet bakom mig. Åka dit och bestämma mig en gång för alla att vi inte.klarar.mera.jobb.

Så vi gick runt där jag och maken, tittade på spruckna takpannor, den trasiga skorstenen mm och gick igenom vad som skulle behöva göras.

Han förklarade att han inte ville ha mera jobb och att om jag ändå valde att ta på mig torpet så fick jag göra jobbet själv. 
Vi åkte hem och fortsatte prata igenom hur vi skulle göra, för oavsett vad beslutet blev så ville jag att det skulle vara genomtänkt och slutgiltigt.

Vid det här laget hade jag ju egentligen redan bestämt mig.

JAG ville ha torpet.

Jag älskar torpet och har alltid gjort. Den där må-bra-känslan och lugnet som sprider sig i hela kroppen när jag är där har jag inte känt på någon annan plats.

Även om maken inte är helt nöjd så förstod nog han också att jag aldrig skulle kunna släppa det.

Som han sa i somras när vi var där "du är alltid så glad när vi är här".

 

Dagen efter att pappa hade ställt frågan igen så ringde jag upp och talade om att jag visst VILLE ta över.

Det skulle ta betydligt längre tid än väntat att få ordning på diverse papper så jag kunde stå som ägare men medan jag väntade bestämde vi att jag skulle få tillgång till det så att jag kunde börja lite smått.

 

Med andra ord så är renoveringen av torpet redan påbörjad men jag kommer ändå börja från start här.

De första inläggen kommer alltså handla om sådant som redan är gjort vilket i och försig inte är jättemycket. 

Sommaren tog slut innan jag hann blinka och det fanns såååå mycket annat som också skulle hinnas med.

 

Det kanske låter konstigt men jag känner en stor tacksamhet till Brita för att hon och maken byggde det här vackra huset. De två ligger för övrigt bara några platser bort från min farfar och farmor på kyrkogården, och eftersom min farmor också hette Brita så har jag valt att uppkalla bloggen efter de båda som levde under samma tid, i samma by, som antagligen kände varandra, och som har betytt mycket för mig fast på olika sätt.

När jag tittar på huset ser jag inte ett halvt förfallet ruckel.

Det jag ser är ett fint litet grönt hus.

Ett grönt hus till färgen, som ska renoveras med miljön i åtanke, på en plats där allt som odlas ska vara helt giftfritt.

Britas Lilla Gröna.